Så här ser min kropp ut, eller a en del ialf. Alla är vi olika, så man ska absolut inte jämföra sig med andra. Du kommer aldrig kunna se ut som en annan person än dig själv. Tänk på det!

Jag har pendlat upp och ner i vikt hur länge som helst nu, provat på alla dieter som finns. Visst man går ner, menl ika fort upp igen. En jävla jojjobantare har jag varit, jag har varit nära på anorexi. Hade jag inte haft min pojkvän hade jag definetift haft det. Jag har varit smal, jag har varit fit, jag har varit mullig och jag har varit fet. Jag har varit allt. Jag har tänkt på mat & träning sedan jag var 10-11 år? Att träna gärnet och inte äta ett skit var det som gällde då. Efter det har jag alltid tänkt på vad jag åt och såg till att jag alltid rörde på mig. Sen träffade jag Tim och började gå upp i vikt, vi satt bara inne han och jag. Käkade chips, tog bilen vart vi än skulle. + att jag satte in en p-stav och slutade röka. Jag gick upp i vikt, inte lite heller. Massor, jag blev fet. Men jag märkte ingenting, jag mådde ju bra? Jag märkte ingenting förrän jag fick bristningar på höfterna. Jag blev livrädd, att jag inte såg själv hur mycket jag hade gått upp i vikt. Visste inte vart jag skulle ta vägen, dränkte mina sorger i mer mat, mer skit, ännu mera instängd på rummet. Ingen självkänsla, litade inte på tim, trodde inte att någon ville ha mig, kände mig värdelös.
Sen en dag fick jag se en bild på mig själv, den bilden finns fortfarande kvar i mitt huvud. Mig sittandes i köket, vid bordet smällfet. Jag klarade inte av det, ville bara dö ännu mer. Men jag gjorde det igen, slutade äta. Jag klarade det, jag kände mig duktigt. Jag kunde kontrolera något, ju mindre jag åt desto bättre mådde jag (tycke jag). Allt jag åt om dan var en varmakoppen och en nutrilett bar, alltså 280kcal ungefär. Så ni kan ju förstå att jag gick ner i vikt, fort. Jag blev smal, fick höra det från andra men trodde dem inte. Jag såg ju ingen skillnad? Jag tycke förfarnde att jag var smällfet. Folk förstod mig inte, jag förstod inte dem. Jag fortsatte och gick ner till 42kg, jag var bara skellet och ben. Min kropp är inte anpassad efter att väga så lite. Jag såg förjävlig ut, tycker jag nu. Men inte då, tyckte fort att jag var fet. Jag började träna igen, hårt, mycket och länge. Svimmade många ggr, kunde inte tänka, ibland inte få fram ord. Det var då jag började tänka att jag måste äta någonting mer, för att ingen ska ta in mig på psyket eller sjukhuset eller whatever. Jag åt när folk såg, låtsades äta mer än vad jag gjorde, jag åt fort för att jag inte tålde att känna den äckliga maten i min mun. Men gjorde det för att ingen skulle få märka. Jag skämmdes, men var fortfarande stolt. Efter ett tag var min pojkvän på mig hela tiden, jag fick mig att äta (det tog lång tid) och att träna hälsosamt. Bli bra, han fick mig bra igen. Han och hans mamma. Till slut mådde jag bra, kunde äta och kunde träna ordentligt. Jag mådde bra, skolan gick bra, jag kände mig på topp. Gick upp i vikt, var nöjd med min vikt och kropp.
Sen slutade jag träna, fick inte tid. Brydde mig inte så mycket längre, gick upp mycket. Sket i vad jag åt, ingen träning what so ever, ingenting. Blev fet igen, de kom perioder så jag testade dieter. Funkade inte, jag slutade, tröttnade, blev hungrig. Försökte träna på gym, det sket sig. Allt sket sig!

Anna, dig behövde jag för att orka. Du behövde mig. Vi kompleterar varandra. Du puschar mig och jag dig, jag älskar träningen pga dig och du pga mig. Jag har fått en motivaion som ingen kan förstöra, som aldrig kommer att förstöras.
Jag har förändrat mitt liv, jag kommer aldrig gå tillbaka till dieter eller bantning eller nått sånt fuckling skit. Är hälsosam nu och jag älskar det! Ingenting annat funkar för att må bra eller att gå ner i vikt och stanna där!